när jag väl stannar upp så inser jag varför jag så sällan gör det nu för tiden. rädslan för att möta sanningen och behöva tro på den. synen av att se någon som tycker så mycket om dig prata om dig är obeskrivlig. ögon som visar både lycka, sorg, kärlek och saknad....som går från skratt till tårar. det är då känslan kommer, för det är då jag förstår att du inte kommer tillbaka... ♥ 

jag vill dela med mig av dig till hela världen... jag vill att alla ska veta vem du var Per! att dagen börjar närma sig känns.. spelar fina låtar  och tänker på dig...vår fina vän. det är verkligen en märklig känsla att du inte finns hos oss mer. att vi nu får nöja oss med minnen om dig och med dig som vi får dela med varandra. det är så tomt att vara hos dig när du inte är där... jag förstår inte riktigt ännu. jag vet och jag har insett att jag aldrig kommer att få träffa dig igen, men jag kan inte förstå. min kärlek till dig, för att du är du...kom tillbaka så vi får dela våra skratt med dig igen! vad gör du där uppe?!.. du tillhör ju oss... 

att se dig med någon annan får mig att känna men att se att du tillhör någon annan kommer ta så mycket längre tid att smälta.

kan inte förstå att den stora dagen som man gått och väntat på i flera år är över!!!! hade den mest perfekta studenten med min underbar klass, all kärlek till er för att ni förgyllt mina 3 år på Tumba gymnasium. får en klump i magen av att bara titta på bilderna för jag vet att det var slutet men samtidigt ett fett lyckorus för att dagen var så sjukt jäkla grym! vill bara ha det om och om igen... 

lite kanske, men det är fan inte ofta så det får ni ta! idag är jag världens gladaste men ändå fylld av funderingar över hur mitt blivande halvår kommer att se ut fram över. så samtidigt som jag är stolt över mig själv så vill jag helst bara slippa. jag är ju en sån människa som ska vinna på lotto.....

"ibland är vi duktiga på att ta oss tillbaka dit där vi en gång kände oss trygga"

för tillfället vet jag inte vart jag har dig och mig i oss. men det jag vet är att jag saknar den du var och den som jag var tillsammans med dig. jag behöver inte dig till att vara oss, jag vill bara att du ska finnas i mitt liv. jag vill träffas ibland, dela skratt med dig och få veta hur du mår. 

tysnaden från någon är värre än den renaste sanning. så obehaglig att den får hela kroppen att vrida sig.  

fastnade. från att dela så mycket till att bara låta det rinna ut i sanden. sant. undrar vad det är som gör att sånt händer. hur kan någon som fått en att må så bra och vara lycklig inte vara rätt längre?

ÄLSKAR BILDEN.

sommaren känns nära nu. jag längtar så mycket till brunbrända ben, lite fräknar på näsan och den där lyckliga känslan man har i kroppen. men samtidigt som jag känner så så vill jag ändå frysa tiden och bevara det precis så som det är nu. gymnasietiden börjar rinna som sand ur handen på en och ett läskigt slut är påväg, ett slut som betyder början på något nytt. kan inte riktigt bestämma mig för om det är spännande eller om jag bara vill dra täcket över huvudet. lite både och tror jag.

tack till världens bästa pappa, fina vänner, smärtstillande tabletter och såklart Håkan. jag ska fatta mig kort. det tar emot att säga men.. jag är så besviken på spelningen i sig men fortfarande så förbli han världens finaste Håkan. det saknades allt det där extra som annars träffar hjärtat varje gång och det kändes konstigt att gå därifrån med en annan känsla än vad man brukar ha.. men nu taggar vi siesta!!!!